Tolkningar av ett barn
”När jag var ett litet barn”…gjorde jag alltid tvärtom mot vad min mamma sa. När hon ville att jag skulle göra en sak, så gjorde jag allt för att undvika det på alla de sätt jag bara kunde eller om mamma sa att jag skulle akta mig för något så väcktes genast min nyfikenhet och jag gjorde allt i min makt att ta reda på vad jag skulle akta mig för. Jag var nog obstinat redan i unga år, nja snarare från födseln.
När jag var liten så var det viktigt att äta upp maten. Mina föräldrar sa att jag skulle tänka på de fattiga barnen i Biafra, som jag definitivt inte visste var det låg och jag hade inte heller träffat de fattiga barnen. Men jag tänkte, att det är väl några mamma och pappa kände som de inte tyckte om eftersom de ville att jag skulle äta upp all deras mat. När det någon gång hände att jag var arg, tjurig eller ledsen så hade jag alltid fått för lite mat. De slutsatser jag dragit av min barndom är, att om äter blir jag blir jag glad och om jag äter upp ”allt” så får inte de jag inte tycker om någon mat.
Ibland var det fest så var pappa borta på kurs. Det innebar att jag och mina syskon slapp all riktig mat och det serverades varm choklad och kex choklad.
Idag, när jag efter tonårsrevolt och annat verkligen av hela mitt hjärta och mage tagit till mig, att det är viktigt att äta i alla lägen. Så när jag skulle sluta röka blev jag arg och ledsen, men kom ju på att jag lärt mig…när jag känner obehagliga känslor så ska jag ÄTA! Men när jag i klagan till min mamma om alla extra kilon sa hon: Nej men Karin hur kunde du släppa iväg det så långt? Jag som bara försökt att göra som mamma sa???
Visst har jag väl nu vid en uppnådd mogen ålder förstått på ett mer logiskt plan att mina tolkningar från barnaåren inte är helt överensstämmande med sanningen eller…
//Karin
